När jag var liten fanns en tant som brukade promenera runt Mariatorget med en jättesköldpadda i koppel. Vi barn älskade såklart Sköldis, ett exotiskt djur bra mycket festligare än stadens alla gläfsande hundar. Det var upplyftande med en lugn och beräknelig varelse, inte minst för mig som bar på en obotlig hundrädsla.Genom ett barns ofiltrerade ögon var den inte konstigare än de pälsklädda varelser som övriga människor spatserade runt med och talade till som en jämlike. Men många vuxna satte take away-kaffet i vrångstrupen. ”En livs levande sköldpadda i koppel – onaturligt!”

 Men hur kommer det sig egentligen att vi valt att sätta dessa bajsspridande vilddjur på piedestal så högt över alla andra levande ting att vi behandlar dem som våra egna familjemedlemmar? Hur kommer det sig att samma människor som gör sina Facebook-väggar till protestplakat mot att stänga in jättefiskar i en glastank på SeaWorld inte har något problem med att lämna sin lurviga prins ensam i en inrökt etta i Bandhagen i åtta timmar medan matte är på jobbet? Byrackan kommer knappast se på Dr. Phil och röka Blend i favoritfåtöljen medan du är och knegar.
I år har debatten kring nyårsraketer varit större än någonsin. Ungdomar kastar smällare på ambulanspersonal, folk spränger bort både näsor och ögon och landets alla pensionärer drabbas av hjärtinfarkter som följd av firandet inför det nya året. Men mest synd är det ändå om en grupp: hundstackarna. Dessa förmänskligade hårbollar som inte bara talar människospråk utan helst också ska ha en egen sittplats i kollektivtrafiken.