Trots detta kan Hanif Bali trivialisera tonårsflickornas budskap. Moderaten är inte den förste mannen att moralisera över kvinnors konsumtion och deras utseende. Bali är bara en av många som historiskt har använt sig av diverse härskartekniker för att förlöjliga eller förminska kvinnor utifrån deras klädval. Enligt Emma Lindblad som forskar vid Centrum för modevetenskap vid Stockholms Universitet har kvinnor alltid associerats med nyckfullhet, narcissism och fåfänga medan män kopplats samman med rationalitet och nyttokonsumtion. ”I grunden bär vårt samhälle på ett kristet arv där kvinnan anses förföras av frestelser lättare än mannen. Detta har bidragit till att associera det som är kvinnligt med svaghet, ytlighet och köttslig lust.” Trots vår jämställdhetskamp cementeras stereotyperna och reproduceras genom exempelvis Desperate Housewives och Hollywoodfruar. Detta bidrar till att befästa maktrelationer mellan män och kvinnor. Riksdagsmannen Hanif Bali vandrar därmed på en sedan länge upptrampad och utsliten stig. Hög tid att trampa upp en ny!

Vid Slussens t-baneuppgång här i Stockholm står tre unga tjejer och hänger. De röker och skrattar högt. De tycks inte notera den gamla damen som sitter några centimeter ifrån deras Canada Goose-jackor och tigger. De blåser dock rök på henne. Jag vill bara gå fram och slå dem hårt i ansiktet med en fet empatibok. Eller så är det bara jag som är överkänslig.Jo. Jag är överkänslig. Eller som det heter inom psykvärlden – hypersensitiv. Jag gråter nästan varje dag och blir helt mörk i sinnet av passiva människor som inte på något sätt visar omtanke eller generositet. Eller så vill jag strössla patos och självbevarelsedrift över varenda mussla på ett högst maniskt sätt. Herregud, när blev folk så kyliga och blasé? Varför är så få sådär genuint snälla nuförtiden? Det stör mig. Att jag är såhär alltså. För det passar inte in i det här samhället. Jag passar inte in.

Det passar inte in att vara ett vandrande känselspröt som sällan vill tro ont om andra men på grund av det ständigt hamnar i snåriga konflikter och skärseldar. Som blir anklagad för att stöta på andras män bara för att jag är hon som också gillar att ge bekräftelse och lyssna. Som blir tillrättavisad när jag är för ”personlig” i ”opersonliga sammanhang”. Som skapar obekväm stämning genom att lägga mig i och säga ifrån när alla andra i rummet tiger. Att ge mycket av sig själv och ta för givet att alla är likadana har ett sjukt högt pris. Till slut sitter man nämligen där helt jävla dränerad och hatar samhället. Jag hatar hur kallt och ogeneröst vårt samhälle är. Jag hatar hur samhällsnormen ser på oss känsliga. Eller ”överkänsliga” som vi lite hånfullt kallas. Vi anses irrationella, integritetslösa och beredda att göra vad som helst för lite uppmärksamhet. För så fort någon visar starka känslor är det givetvis ett rop efter att stå i centrum… Så fort någon bryr sig är det av ond baktanke. Så tänker ju många! Det är inte riktigt friskt, men kanske ändå förståeligt.