Vi kör precis den väg som Orhan säger att han, Ayhan och farbrodern Ara flydde den där natten den 26 februari 2002. Orhan säger att han körde, Ayhan satt bredvid. Ara satt där bak. – Jag svänger höger här. Här säger jag till Ayhan att ringa hem till oss och säga att pappa och dom ska åka hemifrån fort. Det samtalet registreras 23.56.43, drygt tre minuter före midnatt. – Vi gasade nu raka vägen här. Jag är rädd att det ska komma polisbilar här, från polisstationen. Det skiter jag i. Jag gasar full fart. Hela bilfärden går extremt fort. Sju-åtta minuter. Vi kör ut mot korsningen vid E 18. – När vi kommer ner här säger Ayhan: ”Ta det lugnt, ta det lugnt nu.” Jag är chockad, jag tänker liksom ingenting. Höger här. – Så när vi kommer ner, alltså – vänsterfilen här! – så säger Ayhan: ”Ta det lugnt, dra inte till oss uppmärksamheten. Nu har vi kommit ut från själva händelsen, ta det lugnt.

Orhan, ta det lugnt.” – Men jag kunde inte ta det lugnt. För jag såg när jag sköt honom hur hela hans ögon blev vita. Orhan drar snabbt upp pupillerna så att ögonvitorna lyser vitt. – Pang bara. Och så såg jag på den här tinningen här så öppnade det sig. Man kan kanske få en beskrivning av en läkare, kan det verkligen hända så? Om man inte har sett det, hur ska man då kunna… Vad han beskriver är hur blod och hjärnsubstans kom ut på andra sidan huvudet och hur ögonen på Radu förändrades. Han försöker förklara och vad han pratar om är något Dick efteråt berättar att han sett själv, när han en gång i tiden arbetade som brandman. Ögonblicket då livet försvinner ur ögonen.

och med forcerad röst. Han är fortfarande kvar i den där kvällen, för tre år sedan: – Vi tänkte åka in till Bromma här, men Ayhan sa att ”idiot, det är rena polispådraget därifrån, dom kommer direkt från Solna”. Jag körde mot rött. Jag sket i det. Vi kör Kymlingeleden mot E 4 och Sollentuna. Orhan säger att lite längre fram ringde han vittnet Ismet och hotade honom igen för att han skulle tiga. – Han sa bara, ”okej”. Det samtalet registreras 23.59.06. Samtalet är bara fjorton sekunder långt. Några minuter senare bromsar vi in framför den slitna grårappade villan på Glimmervägen i Häggvik där Ayhans familj bodde vintern 2002. Där inne säger Orhan att han och Ayhan kanske tio minuter efter mordet brände hans kläder i den öppna spisen, Canada Goose-jackan och Levisjeansen. Det var kallt ute och Ayhans pappa hade brasan tänd.