Det passar inte in att vara ett vandrande känselspröt som sällan vill tro ont om andra men på grund av det ständigt hamnar i snåriga konflikter och skärseldar. Som blir anklagad för att stöta på andras män bara för att jag är hon som också gillar att ge bekräftelse och lyssna. Som blir tillrättavisad när jag är för ”personlig” i ”opersonliga sammanhang”. Som skapar obekväm stämning genom att lägga mig i och säga ifrån när alla andra i rummet tiger. Att ge mycket av sig själv och ta för givet att alla är likadana har ett sjukt högt pris. Till slut sitter man nämligen där helt jävla dränerad och hatar samhället.

Jag hatar hur kallt och ogeneröst vårt samhälle är. Jag hatar hur samhällsnormen ser på oss känsliga. Eller ”överkänsliga” som vi lite hånfullt kallas. Vi anses irrationella, integritetslösa och beredda att göra vad som helst för lite uppmärksamhet. För så fort någon visar starka känslor är det givetvis ett rop efter att stå i centrum… Så fort någon bryr sig är det av ond baktanke. Så tänker ju många! Det är inte riktigt friskt, men kanske ändå förståeligt.

Faktum är att vi som är mer känsliga, benägna att vara mer generösa mot andra (alltså inte främst materiellt) har bättre förutsättningar att lyckas med våra livsmål. I alla fall om man ska tro den hyllade amerikanske professorn Adam Grant.  Och New York-baserade psykologen och forskaren Elaine Aron menar att vi hypersensitiva ser världen i fler nyanser, är mer kreativa och lösningsfokuserade. Kanske ser andra oss som ett hot? Kanske har så många stängt av sina känslor för att slippa just känna eftersom de då ser sina egna brister… Och så kommer vi och påminner. Med dunder och brak. Med alla våra känslor utanpå.Jag gråter inte bara i regnet. Men tycker synd om dig som gör det. Eller så får jag väl låta mig lobotomeras för att kunna orka med.