på Skårbygränd utanför Rinkeby centrum är Orhan rädd. Han tittar sig nervöst omkring. Han har talat i mobiltelefon oavbrutet de senaste minuterna på vägen hit. Hans pappa Fuat har ringt upprepade gånger på båda våra mobiler. Han är orolig. Han säger att vi inte kan ta ut Orhan på mordplatsen. Det är för farligt. – Hade det varit Özkan eller Önder, inget problem. Alla här vet att dom inte har nåt med Radus död att göra. Men dom hatar Orhan. Vad som helst kan hända. Vi vet inte att Fuat redan ringt fyra manliga släktingar som nu finns utplacerade runt torget för att skydda Orhan om någon ger sig på honom. Orhan går igenom hela händelseförloppet, skott för skott, inne i bilen bakom de tonade rutorna. Men han blir frustrerad över att han inte kan peka och förklara så att vi förstår exakt hur han menar. När han är klar säger han kort:  Okej. Vi gör det nu.

Är du säker? Ja, vi gör det fort. Sen tillbaka till bilen. Han vill gå en annan väg till tunnelbanestationen, runt affärerna till höger om entrén till torget. – Kommer vi tre tillsammans drar det till sig mer uppmärksamhet. Orhan beskriver hur han parkerade bilen, farbrodern Reis ljusblå Volvo 740, utanför grillkiosken. Hur han, Ayhan och farbrodern Ara steg ur bilen, hälsade på vittnet Ismet och dennes vän Mustafa, och efter en stund gick genom entrén till Rinkeby torg. – Sen gick jag mot tunnelbanan. Jag drog på mig luvan, säger Orhan. Varför? Rinkebys tunnelbanestation.Videokameran rullar. Orhan går förbi den vänstra av de två fotocellstyrda skjutdörrarna.  Här ser jag honom. Jag tittar in genom den första glasdörren och då ser jag honom komma gående ut mot mig där inne. Orhan går vidare mot den högra glasdörren som nu står öppen. Han riktar sin högerhand inåt mot tunnelbanehallen som om han höll i pistolen igen. Orhan springer in i hallen och spelar sitt offer. Han kom gående här, ut mot dörren. Orhan är fyra, fem meter innanför entrédörrarna. -Här är han när jag ser honom göra den här rörelsen med sin vänstra hand. Orhan sticker snabbt ner handen mot byxfickan. – Det är då jag drar pistolen och skjuter.

Orhan beskriver hur han står utanför glasdörrarna när han skjuter de första skotten. Han är osäker på hur många de kan ha varit. Flera i varje fall. Hans blick flackar oroligt mellan mig och de nyfikna utanför tunnelbanehallen. Han vågar inte stanna upp nu, han är för rädd. Han har inte tid att gå närmare in på vad som hände inom honom i just det ögonblicket. Men han har gjort det tidigare. Då berättade han: ”Det är han. Han står precis framför mig. Radu. Han ser mig också. Då gör han nåt med sin hand, en rörelse. Jag tänker att han har vapen på sig. Då drar jag bara fram vapnet… och jag skjuter och skjuter och skjuter. Jag tappar kontrollen. Jag minns inte så mycket, det är som ett chocktillstånd, jag tänker ingenting, jag bara skjuter. Jag har sett på tv hur man gör. Jag börjar skjuta nerifrån. Då backar han. Då skjuter jag. Och skjuter igen. Jag tänker att han kommer att ta fram vapnet nu när som helst. Han ramlar, flyttar sig. Det var som krig, det är… skott där… Jag har så konstiga minnesbilder, det är… Jag tappade kontrollen. Jag var ju hög.” …