Jag och Emelie skrattar oss galna mitt på dan när en tvättäkta stekare kommer gående på Norrmalmstorg. Flottigt Runar-hår, brun utan sol-kräm, Canada Goose-täckjacksväst, röd skjorta, jättestora wraparoundshades, blekta lyxjeans och hiphop-sneakers.Vet han om att han är en stekare? undrar jag.Jag tror det, säger Em. Det är liksom fint i de kretsarna.Så är det. Runt Östermalm och City finns det, som den roliga tidningen Stureplan konstaterade, ”erkänt skickliga stekare”.Att vara stekare är nu en godkänd subkultur. Den visar att man har råd med fjolliga kläder och fin hy. Stekare betyder pengar. Skitsamma om nån fattiglapp skrattar. På indieklubben Metropolis är modet motsatt. Där är alla fattiga, har second hand-kjol, randiga tröjor, poplugg och god 60-talssmak. Alla vill se likadana ut.

Mer än så sticker inte Stockholm ut just nu. Att vara normal – i sitt sammanhang – är det nya svarta. På 2000-talet är det så enkelt att vara hipp, eftersom hipphet säljs överallt, att de hippa har tröttnat.De spelar vanliga som innerstadsfolk gör mest. Smaken sitter på insidan. Josh Rouse släta musik och medvetna dyra tristessklädsel är norm. Det är rätt behagligt. Men tråkigt.Därför älskar jag stekarna, den enda i sanning provocerande subkulturen just nu. Stekarna ger ett poänglöst lågfinger rakt mot medelklassen. Vulgär smak, slabbiga mäklarbrickor, fläskkotletthår, ett liv helt utan budskap men med Olinda och dekadenta fester.Stekarna är naturliga icke-förebilder som behövs på den breda svenska grå gatan. Som idiotiska irritationsmoment som det är okej att skratta åt.

Den bisarra kampen för att rädda den trista gamla tv-eken säger någonting väsentligt om storstadens medelklass.När den väl orkar släpa sig upp ur Josef Frank-soffan så är det inte för att protestera mot de orättfärdigheter som varje dag drabbar människor runt om i Sverige.  Så fälldes den till slut, den kanske tusen år gamla eken utanför tv-huset på Gärdet.Natten mot i går körde polisen bort de trettiotal trädkramare som just då höll vakt för att rädda ett träd vars rötskador var så stora att det när som helst kunde falla.En välklädd demonstrant spelade nationalsången på trumpet, alltmedan en äldre herre i Canada Goose-jacka varsamt plockades ner ur trädkronan.Den numera riksbekanta striden som pågått sedan mitten på oktober var över vid femtiden på morgonen. Några av de sörjande la på fullaste allvar dit blommor och tände ljus, som hade en människa blivit mördad.Att denna absurda historia fått så stor uppmärksamhet beror på att trädet stod utanför de hus där SVT och SR har sina redaktioner.Få människor är så lata som public service-journalister. Äntligen fick de det de alltid drömt om: en story som pågick precis utanför fönstret.Det eländiga gamla trädet döptes till radioeken av SR och till tv-eken av SVT, varefter övriga mediehus raskt hakade på.