Detta gladde givetvis demonstranterna, som inte tillhörde den vanliga gruppen aktivister.Nej, detta var ett gäng välbärgade medelålders män och kvinnor från Östermalm som vanligen upprörs mer av marginalskatt än fas tre. Ja, samt en och annan övervintrad hippie från almstridens 70-tal.Kanske återupplevde de sin ungdom. Kanske var de bara uttråkade. Kanske blev de inspirerade av de dramatiska tv-bilderna från den arabiska våren och i brist på annat att kämpa för bestämde sig för ett träd.Möjligen har dessa priviligerade människor fått med sig en bit bark hem som de vårdar ömt. Möjligen har den heroiska kampen gett dem smak för protester. Möjligen får de upp ögonen för sådant som verkligen betyder någonting.Det vore onekligen underhållande att se damer med pistagefärgade pudlar och herrar med tjock plånbok vandrandes nerför Strandvägen med plakat i händerna.Jag misstänker dock att sannolikheten att de sjunker ner i Josef Frank-soffan igen är betydligt större än att de tågar i vrede över att svenska myndigheter finner det rimligt att två småbarn ska utvisas till ett liv utan föräldrar och språk i Italien.

 QUÉBEC. Det talades om att vi skulle få se en match mellan Chicken Swedes och Canada Goose. Kyckling mot gås.Gåsen vann.Men hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte se annat än att Tre Kronor gjorde ännu en fantastisk match och spelade lika mycket över sin förmåga som en kyckling som försöker flyga.Gäss, däremot – som vi redan visste – kan flyga.Jag vill vara tydlig från start.Det var klasskillnad i natt. Trots att Kanada bara vann med 5–4 med ett lag som på pappret var minst två klasser bättre än det svenska.Klasskillnad därför att Kanada tog i enbart när de var tvungna. När Tre Kronor arbetade sig in i matchen satte Rick Nash, Ryan Getzlaf, Dany Heatley och Jason Spezza upp farten och hittade en ny dimension. Gång på gång. Tyvärr, det var lite för tydligt. Lite för uppenbart. När de tog i gjorde de mål. När de slappnade av kom svenskarna in i matchen igen.Därför är siffrorna lätt skenbara. Svenskarna var nära. Men egentligen var de inte närmare än en 14-årig pojke som får en autograf av Victoria Silvstedt, om ni förstår vad jag menar.

Trots det är det ingen tvekan om att det här hemvävda svenska laget med elva elitseriespelare gjorde en fantastisk match. Igen.De överträffade sig själv, så som de gjort sen de tog sig samman efter att de kommit till Kanada och gjort sig löjliga i början av turneringen. De har lyft sig match efter match och på slutet lurade de oss att tro att de var ett gäng kycklingar som faktiskt kunde flyga.Tre Kronor, så som jag såg dem inför den här matchen, var ett gäng utsökta medelmåttor – och så giganterna Henrik Lundqvist, Douglas Murray och Kenny Jönsson.Det var de tre som skulle vara skillnaden; den gode, den onde och den vackre.Men det var också där problemen fanns.Den Gode hade ont i huvudet, den vackre gjorde en av sitt livs sämsta matcher och hade en räddningsprocent på i det närmaste ensiffrigt när han byttes ut – och den fule blev proppad redan i första perioden så att han vacklade ut.