grymma till sin natur. Till skillnad från exempelvis trafikolyckor med lika många döda blev händelsen på Drottninggatan allas angelägenhet. För att det skedde med avsikt. För att det kunde ha varit du som drabbades. För att det var riktat även mot dig. För att du brukar handla på Åhléns. För att du också varit elva år.Jag tänker på det när en kollega skriver på Twitter att hon inte kan sluta gråta över flickan som dog. På live-intervjuernas eviga ”berätta, hur känns det?” till mannen och kvinnan på gatan. På dagstidningens femton ”så var attentatet för mig”-krönikor (som, i all välmening, hade kunnat ersättas med en karta över Stockholms innerstad märkt med positionen för var samtliga journalister befann sig under dådet, samt något om hur de förklarade det inträffade för sina barn).

Illusionen att attentatet på Drottninggatan handlade om oss själva – och inte om fyra familjer som aldrig kommer att få tillbaka en älskad – gjorde att den offentliga sorgetiden denna gång blev obarmhärtigt kort. Samtidigt som den sista sargade kroppen hade identifierats var det politiska poängplockandet i full gång. Och nu var tonläget ännu högre än före attentatet. Det handlade om vem som skulle vinna tolkningsföreträdet för en nationell tragedi. I ena hörnet de högröstade domedagsprofeterna, i det andra kärleksapostlarna som gladdes över att ”terroristerna inte hade vunnit”.Fyra människor hade alltså konstaterats döda. Ett femtontal skadade. Om inte det är åtminstone en delseger för terrorismen så vet jag inte vad som är det.

Terrorbrott är allas angelägenhet, men de drabbades olycka är inte per definition din. För att dela någons sorg behöver man inte hulka högst och man måste inte göra det i jagform. Det är svårt att skriva om död och chock, inte minst när man befinner sig mitt i det, och alla eventuella pekoral från attentatet är förstås redan förlåtna.Det högtidliga språket ligger inte riktigt för oss, det är som ett idiom som vi har tappat eller kanske aldrig haft.