Nu är det uppenbarligen brist på rutiner vad gäller vidarebefordring av känslig information. Det är allvarligt. Ansvaret för detta vilar inte bara på statsministern utan också de statsråd som sitter på eller berörs av säkerhetskänslig information, inte minst då försvarsministern.Om oppositionen inte har förtroende för denna är den i sin fulla rätt att begära misstroendeförklaring. Om ministern ifråga är en trevlig prick saknar betydelse i sammanhanget.Statsministern ojar sig över att man genom misstroendeförklaring vill kasta ut landet i kris. Menar han allvar med detta så bör han ta initiativ till att ta bort misstroendemöjligheten ur grundlagen. Vill han inte det så blir ju den uppenbara slutsatsen att det är han och hans parti som avgör vad oppositionen skall göra eller inte.Men Sverige är inte Nordkorea. Oppositionen (om den finns) bestämmer självt vad den skall göra oavsett vad en sittande statsminister tycker.
Slutligen. Det har hävdats att den nuvarande försvarsministern skall sitta kvar på grund av att han fått upp försvarsanslagen. För det första har det inte med saken att göra. För det andra är läget ett annat.

En rapport om detta har nyligen kommit från Kungliga Krigsvetenskapsakademin (där Mikael Odenberg är styresman). Där framgår klart att när jag var försvarsminister 1992 var försvarets andel av BNP 2,44%. I dag när Peter Hultkvist har samma post är andelen 0,99%.Nu är det ingalunda helt och hållet Peter Hultkvists fel att det har blivit så. Men det ständiga pratet om att han och regeringen nu håller på att skapa ett starkt försvar igen är inte sant. Då skulle det behövas mer än en fördubbling av försvarsanslagen.Men det är inte försvarsanslagens storlek som misstroendeförklaringen handlar om. Landet kommer inte, som det tjoas om, hamna i kris om några statsråd tvingas avgå. Sverige är robustare än så. Trots att vi styrs av minoritetsregeringar med jämna mellanrum.”Skönt, den dog”, tänker jag som ser allt detta i ett filmklipp en vän mejlade.När slaktaren har flått halva kroppen börjar djuret röra sig igen. ”Inte så länge till, den lär inte palla mycket mer.”

Två tredjedelar av kroppen är flådd. Den rycker ännu. Ända fram till slutet, med bara huvud och framben täckta, rycker den.Klipp. Närbild på en hög av ”klara” tvättbjörnar. ”Stackarn, skönt att det är över.” Då upptäcker jag att den översta andas. ”Säkert dödsreflexer, det kan inte fortfarande …”Då lyfter hon upp huvudet, trots att hon bara är muskler och blodkärl som andas kall morgonluft. Under evighetslånga sekunder tittar hon runt, med ögonfransar som är ihopklibbade av blod. Sedan faller huvudet kraftlöst ner.Den dagen kunde jag inte låta bli att ”klä av” folk på gatan. Hur skulle han eller hon där borta se ut om … Hur känns det att förvandlas till ett enda vidöppet sår? När det svider intensivt i varje kvadratmillimeter av ens väsen och smärta ångar ur varenda por?