Tydligare termometer i tidens röv finns ju inte. Svaret var att det fanns INGEN. Jag kände mig förtjust. Canadian Goose har blivit ett otyg. Som Egyptens gräshoppor. Som vinterkräksjukan. Det som förut bara fanns på prinsessor och Brat Pack finns nu överallt. Det har gått så långt att man nu börjar diskutera trängselavgift på Östermalm för Canadian Goose.Jag började min undersökning under konståknings-EM i Malmö där jag svepte in i min eleganta men slokörade Carhartt. Hur är läget på Canadian Goose-fronten i Malmö, så nära kontinenten man kan komma, tänkte jag. Det var inte bra. Bara 27 på en kvart hann jag anteckna. Det är inte mycket.

Det betyder att konståkningspubliken inte är så rik man kanske en smula fördomsfullt kunnat anta.Eller också hade de dyrare saker.Men de förbleknade vid åsynen av aktörernas kreationer.Kunde till och med upptäcka en silverlaméstring på en isdansare. Sånt syns.Inte minst ledare och tränare såg kul ut. Jag var inne på det redan i min första krönika från Malmö och blev närmast euforisk över det tränarpar i isdansen som hade en sobel och en mink – båda räckte ända ner i golvet. I fredags kväll var de ännu stramare. Det rasslade av juveler och dålig smak. Det var som att vara på en gayfest på 80-talet och jag tänkte att det verkligen finns riktiga forum för att visa dålig smak alldeles för sällan nuförtiden.

Jag älskar hållningen hos isdansarna. Att se männen med de fluffiga frisyrerna när de intar isen är fantastiskt. Och hållningen på kvinnorna när de flyter fram bredvid Lars Adaktusson-frillorna; stor kvinnlig konst. Och handkreationerna. Spretande fingrar. Det här är de enda kvinnorna som är med i konståkningen som vet att de kan vara det med värdighet. Här ramlar ingen. Här är det ingen som trillar på rumpan och tvingas se löjliga ut. De lyfts inte ens av en hand som plötsligt sticks upp i skrevet. Klart de ser lugna ut.